<TEI> <teiHeader> <fileDesc> <titleStmt> <title type="main">Rätoromanische Chrestomathie</title> <author> <persName> <surname>Decurtins</surname> <forename>Caspar</forename> </persName> </author> </titleStmt> <editionStmt> <edition>Digitalisierte Ausgabe</edition> </editionStmt> <extent> <measure type="pages">1</measure> </extent> <publicationStmt> <pubPlace>Köln</pubPlace> <publisher> <orgName>Sprachliche Informationsverarbeitung, Universität zu Köln</orgName> <email>buero@spinfo.uni-koeln.de</email> <address> <addrLine>Albertus-Magnus-Platz</addrLine> <addrLine>50923 Köln</addrLine> </address> </publisher> <availability> <licence target="http://creativecommons.org/licenses/by-nc/3.0/de/"> <p>Distributed under the Creative Commons Attribution-NonCommercial 3.0 Unported License.</p> </licence> </availability> </publicationStmt> <sourceDesc> <bibl>Decurtins, Caspar: Rätoromanische Chrestomathie</bibl> <biblFull> <titleStmt> <title level="m" type="main">Rätoromanische Chrestomathie</title> <author> <persName> <surname>Decurtins</surname> <forename>Caspar</forename> </persName> </author> </titleStmt> <editionStmt> <edition n="1"/> </editionStmt> <extent> <measure type="pages">7260</measure> </extent> <publicationStmt> <pubPlace>Erlangen</pubPlace> <publisher> <name>Vollmöller, Karl</name> </publisher> </publicationStmt> </biblFull> <msDesc> <msIdentifier> <repository>Digizeitschriften.de</repository> </msIdentifier> <physDesc> <typeDesc> <p>Chrestomatie</p> </typeDesc> </physDesc> </msDesc> </sourceDesc> </fileDesc> <encodingDesc> <p>Dieses Werk wurde in XML/TEI P5 kodiert.</p> </encodingDesc> <profileDesc> <langUsage> <language>Rhaeto Romanic</language> </langUsage> <textClass></textClass> </profileDesc> </teiHeader> <text> <body> 99 <lb/>
Allura ha' l getg que schlamperet, tgi degian schar trer ear el <lb/>
questa panaglia. I han do da schar trer. Allura ha' l antschiet <lb/>
a suar, ad el va se ascheia cugl man cun en huderet ve pis <lb/>
tgavels a la spusa era gest là ain tgadafia, ad ella vezza ch' el veva <lb/>
qua la noda cogl seas Michel veva, a va dabot aint ti bab a gi: «Bab, <lb/>
quei é meas Michel.» Ad i bab vean or ad ampiara, sco el vegi num, <lb/>
a vignan schi anavant, tgi vezzan ca gl' é richti. Al retg vagn aint al <lb/>
zimmer, noc' i eran saradunos anzemmel a gi allura, tgi den gidar <lb/>
deliberar, tg' el vegi da dar ena sentenzia, i se sto segl mar en bastimaint, <lb/>
… egn ca vegi siglianto en oter um ain l' ava par prender ena <lb/>
nursa, ad el sulet setgi strusch sco dar sentenzia a quel. Allura ha getg <lb/>
il spus, ca quei vigin schon gidar. Quel se maritevel d' i far trer ain <lb/>
quatter tocs dals tgavals. Allura ha' l i retg getg: Moscha quel es te, <lb/>
te as siglianto ain l' ava gl' um dalla mi feglia par la prender ad ussa <lb/>
t' as tez do la santenzia, ad el a gest fatg ir a lujear quatter tgavals <lb/>
d' i far trer an tocs. Agl é davanto, a la nozza é ida anavant cugl <lb/>
Michel da novameng, ad é îa anavant pulit ai seas fastegn; dantant <lb/>
egl vagnia tga gl' era da partgir culla guolp, ad els vevan survagnia <lb/>
en buob, allura od' el pitgand veda gl' esch, gest tg' el era ain tgombra <lb/>
cugl buob a schascheva segl canapè. El gi «herein». Qua veani aint <lb/>
ena guolp, a la guolp gi, ca oz vegl' la partgir, a gl' um leava sé a vagn <lb/>
cun en bial migliatg daners a metta sella mesa, mo la guolp gi, ca quei <lb/>
se nutta tut quei, tgi se da partgir. Agl um va anc per ampo, allura gi <lb/>
la guolp, ca quei se nutta tut quei ch' els vegian savanzo, a mussa vé <lb/>
alla tgegna a gi, quei vegin savanzo. A gl' um prend' or di litg i buob <lb/>
a rasa sella mesa i darbet, ad i meta an dies segl darbet a prenda na <lb/>
la spada a gi agli guolp, scha dé la vagnir, sch' i partg' el. Betga taglia <lb/>
i buob, i vi nigna partgida, ia sunt quel mort, ca té m' as gia pajea or <lb/>
an Engeland, a te eras vei ad aint il dasiert a rivavas betg davent ad <lb/>
ia ve via quei, ad ia ve gido, a ti as gia gido me, tgi han stuiu schar <lb/>
pussar i meas tgierp, as lagn, schar ir egn par gl' oter a giavisch <lb/>
pietigot, a va a tgea. <lb/>
IGL BAB, CA LEVA MARIDAR LA SI FEJA. <lb/>
Igl era en um ad ena donna, ca vevan ena feja. La donna vagn <lb/>
malsana a va cunter la mort. Avant ca murir gi ella anc agl seas <lb/>
um: «Scha ti vol anc ta maridar, schi marida egna tgi meas anî </body> </text></TEI>