<TEI> <teiHeader> <fileDesc> <titleStmt> <title type="main">Rätoromanische Chrestomathie</title> <author> <persName> <surname>Decurtins</surname> <forename>Caspar</forename> </persName> </author> </titleStmt> <editionStmt> <edition>Digitalisierte Ausgabe</edition> </editionStmt> <extent> <measure type="pages">1</measure> </extent> <publicationStmt> <pubPlace>Köln</pubPlace> <publisher> <orgName>Sprachliche Informationsverarbeitung, Universität zu Köln</orgName> <email>buero@spinfo.uni-koeln.de</email> <address> <addrLine>Albertus-Magnus-Platz</addrLine> <addrLine>50923 Köln</addrLine> </address> </publisher> <availability> <licence target="http://creativecommons.org/licenses/by-nc/3.0/de/"> <p>Distributed under the Creative Commons Attribution-NonCommercial 3.0 Unported License.</p> </licence> </availability> </publicationStmt> <sourceDesc> <bibl>Decurtins, Caspar: Rätoromanische Chrestomathie</bibl> <biblFull> <titleStmt> <title level="m" type="main">Rätoromanische Chrestomathie</title> <author> <persName> <surname>Decurtins</surname> <forename>Caspar</forename> </persName> </author> </titleStmt> <editionStmt> <edition n="1"/> </editionStmt> <extent> <measure type="pages">7260</measure> </extent> <publicationStmt> <pubPlace>Erlangen</pubPlace> <publisher> <name>Vollmöller, Karl</name> </publisher> </publicationStmt> </biblFull> <msDesc> <msIdentifier> <repository>Digizeitschriften.de</repository> </msIdentifier> <physDesc> <typeDesc> <p>Chrestomatie</p> </typeDesc> </physDesc> </msDesc> </sourceDesc> </fileDesc> <encodingDesc> <p>Dieses Werk wurde in XML/TEI P5 kodiert.</p> </encodingDesc> <profileDesc> <langUsage> <language>Rhaeto Romanic</language> </langUsage> <textClass></textClass> </profileDesc> </teiHeader> <text> <body> Märchen 1037 <lb/>
ha igl jester aviert e domondau il spus, sch' el vegli vegnir cun el. Il <lb/>
spus ha detg, ch' el vegli schon vegnir ed els dus ein i d' in grond zuler <lb/>
en, entochen ch' els ein arrivai en ina bialla baselgia. Quella era plein <lb/>
candeilas, che ardevan. Traso vegnivan entginas stizzadas ed autras <lb/>
envidadas. Il spus ha domondau, tgiei quei monti. Igl jester ha detg, <lb/>
che mintga candeila vegli dir la veta d' in carstgaun e mintga gada, ch' ina <lb/>
candeila vegni envidada, neschi enzatgi e mintga gada, ch' ina vegni stizzada, <lb/>
mieri enzitgi. Il spus ha domondau de ver sia candeila ed igl jester ha <lb/>
mussau quella ad el. Ella era sin stizzar ora. Tumentaus ha il spus <lb/>
dumendau, de stgar turnar a casa, e quei ha igl jester bugient dau tier. <lb/>
Els ein ira d' in zuler ora; igl jester ha aviert la porta gronda fier ed il <lb/>
spus ei vegnius si el santeri. Ei era bi di; mo il santeri era buca sco <lb/>
avon. Il spus ha voliu ira en sia casa; mo quella era fatga giu e negin <lb/>
saveva zitgiei de quels, ch' eran stai leu. Il spus ei jus tiel farrer e quel <lb/>
ha mirau suenter els cudischs e saviu de dir d' in spus, che seigi jus a <lb/>
piarder avon tschien onns sil di de nozzas. L' autra damaun ei il spus, uss <lb/>
in umm fetg vegl, morts en casa parvenda. <lb/>
106. Il padrin ed il figliol. <lb/>
Ei era ina gada in padrin beinston, che havev' in figliol fetg pauper <lb/>
e quel ha lu aunc pers ses gieniturs schon bauld. El ha priu il figliol <lb/>
tier el e tratg si el e cura ch' el ei staus gronds, sche ha el dau daners ad <lb/>
el ed ha detg, ch' el deigi ira ad enprender in mistregn, qual, ch' el vegli <lb/>
e sch' ei meunchi daners, sche detti el. Il figliol pren ils daners e va pli <lb/>
lunsch. Mo suenter treis jamnas tuorn' el tier il padrin anavos. Quel <lb/>
di: <lb/>
„Has schon empriu ora in mistregn?“ Il figliol <lb/>
di: „Jeu hai empriu <lb/>
d' engular, quei sai jeu ussa.“ „Mo eis in fin lader?“ damond' il padrin. <lb/>
Il figliol ha maniau bein. Ussa di il padrin: „Sche ti eis aschi fins, <lb/>
sche stos ti engular questa notg ord miu nuegl il pli bi cavagl e vegnir <lb/>
cun quel damaun tier mei.“ En quei nuegl eran sis bials cavals. Il <lb/>
padrin ha detg als fumegls, de ver quella notg bein adatg sin ils cavals, <lb/>
ei vegni laders ed ils fumegls han empermess de vigliar l' entira notg. Il <lb/>
figliol se trai en de femna veglia e va entuorn las diesch della sera si, <lb/>
mira digl esch dil nuegl en e vesa cheu ils ummens. El roga quels, ch' els <lb/>
dovessen schar vegnir en ina paupra femna veglia a cauld, ei seigi tont <lb/>
freid. Ils ummens han lubiu quei. Cu la veglia ei stada en nuegl, sche <lb/>
ha ella giu a mogna a mintgin in glasin vinars, ch' ei scauldi en. Tut ils <lb/>
fumegls han buiu in glasin per in ed lu entschiet a dormir, pertgei il <lb/>
vinars conteneva dierma. Il figliol ha lu saviu prender commodeivlamein <lb/>
il cavagl ord nuegl, el va en tiel padrin e di: „Bien di padrin, cheu veis </body> </text></TEI>